Sverige, Danmark och Storbritannien stod utanför. EMU anhängare hade hävdat att ekonomin skulle KRISA!!! om inte Sverige gick med. Men Sverige hade istället högst tillväxt inom EU, lägst inflation och lägst arbetslöshet!

Fick ni då! Ni som tänker tillsammans med “mingelgänget” i Bryssel, istället för att använda ert sunda förnuft som en majoritet av svenskarna gör..

Och idag ser det ju inte ett dugg annorlunda ut! När skall våra politiker ta sina uppdrag på allvar och visa ekonomiskt ansvar? Istället för att tänka på sin egen karriär? Som jag skriver  i ett tidigare inlägg: “Kram och mingel, puss på kind..” kan ju vara mysigt, men det är ju inte det ert politiska uppdrag går ut på, eller har jag missuppfattat det hela?

“Där på en bänk, har en gammal solstråle just somnat in. Vinden smeker hans kind, som ingen har rört vid på länge.. länge..

Gamla älskade barn. Vad drömde din mamma om när du blev till .. gamla älskade barn, gamla älskade barn..

Vilken dag upphör ett barn med att vara barn..? Vilken dag slutar barnens vän att vara vän..? Vilken dag betraktas man plötsligt som vuxen och stor, och får själv ta hand om sin gråt..?

Där på en bänk, har en försupen solstråle just somnat in. Vinden smeker hans kind, som ingen har rört vid på länge… länge..

Gamla älskade barn, gamla älskade barn…”

Melodi: SJ, SJ gamle vän, av Stefan Demert

…………………………………………………………………………………..

EU, EU gamle vän, häftigt att du lever än! Det var nära att det sprack, till Frau Merkel går mitt tack.

Vad ska vi med riksdagen? Besluten tas i Bryssel sen. Trångsyntheten skall slås ned, samsas ska vi med besked!

Globala tanken hjälper till, tvivlaren ska tiga still! Vem törs bruka sunt förnuft, ifall livet sen blir tufft..

Viktigt är att vara stark, fastän euron tappat mark. Spara, slösa – spela roll.. nu när ingen har nån koll.

Miljarderna dom rullar ut, till stora världen utan slut. Kapad service i vårt land, ger oss starka EU-band.

Mingla, krama, puss på kind. Minns ni våran Anna Lind? Glad och poppis varje da’, precis som jag vill va’.

Trotset måse få ett slut, med nytt fördrag som nu skrivs ut. Om min framtid skall bli bra, måste alla säga ”ja”!

EU, EU gamle vän, häftigt att du lever än! Tänk att bubblan nästan sprack! Mamma Merkel ska ha tack!

………………………………………………………………………..

Norrmännen, dom vet vad självrespekt vill säga dom..

Jag älskar go’a dofter så jag gick in för att tillverka mina egna hudvårdsprodukter till att börja med, men först samla in örter som jag blötlade i oljor. Ärligt talat så köpte jag färdiga oljor i början, men nu har jag insett hur enkelt man kan tillverka dessa växtoljor på egen hand. Det enda som behövs är lite tålamod, för örterna skall ligga i olja i minst tre veckor så att näringsämnena kan dras ur växterna och in oljan istället. Sagt och gjort, så i somras plockade jag bl a nässlor för kommande behov, men även ringblommor, kamomill och vide m m..

Det är ingen tårta på bilden utan en olivoljetvål som jag doftsatt med ljuvligt doftande eterisk lavendelolja. Den här tvålen är omsmält, det är inte nödvändigt att smälta om dem men gör man det så kan man spara på eterisk olja som ju är ganska dyr. Lite söligt och tålsmodsprövande är det också, för det tar flera timmar att smälta om ett tvålblock, men slutresultatet blir bättre och doften friskare.

Sist men inte minst, egentillverkade tvålar är skonsammare mot huden och man vet dessutom vad dom innehåller..

Ikväll gjorde jag apelsin-och mandarin tvål. Gissa om det doftar härligt!

Sen säger man att världen styrs av dårskap.. hur går det ihop? Vore det så, så skulle ju de visa styras av dårar.  Det blir en del att fundera över märker jag..

Jag hjälper en person som jag har betraktat som vän, att kunna jobba genom att låna ut min lokal som jag precis har rustat upp för ett antal tusenlappar. I vår uppgörelse ingick att hon istället skulle ge mig ett bidrag till hyran. Hon bodde dessutom på annan ort, och då jag inte alltid själv vistas i lokalen så fick hon låna mina extranycklar för att så smidigt som möjligt kunna använda den.

Ni vet ju hur det är; man vill inte tjata sig till en sån självklar sak som att folk skall göra rätt för sig, och hålla sina ingångna löften, men hyran uteblev. När jag sedan påminner henne efter ett par månader så får jag veta att pengarna skall ligga på bordet innanför dörren nästa gång jag kommer dit. Tack, det va bussigt!

Men personen dyker aldrig upp, faktum är att personen över huvud taget inte finns kvar inom 100 mils räckhåll! Nej, hon har flyttat till södra Sverige och tagit både nycklar och mina hyrespengar med sig!

Var tog telefonen vägen? Jag menar, det är ju så lätt att bara lyfta på den och slå en signal om vad som är i görningen, eller att komma överens om en lösning på hur man skall kunna återlämna nycklarna och betala hyra utan att för den skull strunta i allting, och dessutom göra sig ovän med en person som har velat hjälpa en i en svår situation…? Nej, istället är det jag som får ringa, och mejla – utan att få nåt svar förstås. Och det blir jag som får stå till svars inför hyresvärden genom att  ersätta nycklarna..

Att personen dessutom utger sig för att vara ”andlig” ger mig verkligen huvudbry. Var finns rättskänslan? Var finns moralen, var finns samvetet inför den hon skall stå till svars för innan hon somnar på kvällarna.? Skyddsänglar, guider och kram hit och dit, att gömma sig bakom falska förespeglingar lär inte ens kunna lura dem själva såna gånger!

Jag befinner mig på dyngstacken och tittar uppgivet på mina kläder: Skitiga gummistövlar, slitna ridbyxor, luftfyllda arbetshandskar som inte når ända ut till fingertopparna och hästskit på tröjan, varpå jag kallt konstaterar att min inbillade kvinnliga approach inte var annat än, just inbillning.

Herre Gud, så här har jag sett ut i två decennier! Vad hjälper det att man bor ute på landet, det är känslan som räknas! Visst, man kan inte gå i högklackat inne i stallet men det gör jag ju aldrig annars heller. Aldrig ..

Kvinnan har blivit som en ”fuskman” utan snopp. Nu fixar vi allt det där som männen gjorde förr – helt på egen hand och lika bra. Står vi inte och fixar med bilen så hugger vi ved eller snickrar på huset. Inte kan man ha högklackat då…!

Längtar vi inte efter att få vara kvinna ibland också? En del kvinnor – som jag för övrigt kallar ”fröknarna svimfärdig” – klarar fortfarande av det där, att vara svaga och hjälplösa och ropa på hjälp så fort det blåser snålt, men så är det vi andra då.. vi som inte är svaga och hjälplösa..

När jag kom in från stallet så tog jag en dusch. Sedan målade jag mig och satte upp håret i en häftig knut mitt på huvet, drog på mig lite snygga kläder, lite ”lukta-gott” och ställde mig framför spegeln… Oooopsan sa, den slitna fågelskrämman hade blivit en (ganska) vacker svan!   Synd bara att det inte fanns någon som uppskattade min förvandling just då..

Ändå kändes det vääldigt bra att få upptäcka att den nakna sanningen, att jag faktiskt är född kvinna, inte alls är så tokig ändå. Att få lov att vara lite fjollig ibland, lite fåfäng och inte alltid så in i helskotta duktig och effektiv!

Unga tjejer kan verkligen konsten att uppskatta, och bejaka, sin kvinnlighet! För dom är det någonting spännande och självklart att kunna ta vara på det som redan är vackert hos dem, medan vi som är äldre gärna fnyser åt det: ”Och va skulle de va bra för..?!” Trööökigt så det förslår!

Jag vet inte om jag har hamnat i en sent påkommen trotsålder just nu, men jag längtar faktiskt efter att få vara kvinna igen! Får man säga så? Eller önska sig det? Utan att bli anklagad för att vara bakåtsträvare eller lägga krokben för kvinnans frigörelse?

Att erkänna sin identitet, och dessutom göra sitt bästa för att ta vara på den, brukar ge en känsla av frid. Att man är född till kvinna borde inte vara något hinder för att kunna göra det, eller hur? Eller är det bara som ”fuskmän” vi kan inmuta vår självklara plats här i tillvaron?

Varför kan man inte berätta hur länge man har varit ”närvarande” istället?

Är man närvarande så betyder det att man har hunnit med en massa som dom som inte har varit närvarande lika länge, har gjort. Då blir det plötsligt någonting positivt och då får man sträcka lite på sig istället: ”Dom där, dom var inte med den gången vi fick högertrafik dom, och inte när Berlinmuren föll eller när Abba sjöng Waterloo, när John Lennon mördades eller Elvis Presley sjöng in the ghetto.. och Maos lilla röda vet dom nog inte ens vad det är!

Att ha varit närvarande en längre tid är inte alls så hemskt, fast kanske lite tråkigt. ”Äldre människor” skall ju ha tråkigt men ändå alltid vara beredda på att låta dom yngre ha desto roligare. Då blir ”vi äldre” glada också.

Kyss mig! Jag bryr mig inte ett skit om det där! Klart att jag också vill ha roligt!

En rynka här o där behöver väl inte betyda att jag är handikappad på nåt sätt, eller att jag har mist intresset för en fast herrbak?!

Synd bara att dom är så sällsynta hos dem som har varit närvarande länge, dom fasta bakarna alltså. Ofta ser man inte ens konturerna av dom bakom ”gällivarehänget” som skyddar det lilla som återstår av den tidigare ögonfröjden.. Å andra sidan så är ju ”gällivarehäng” inne just nu. Den första tanke som slår en är: Vart skall ”böxer’n” med pojken..? Vet dom inte vad sexappeal är? Och tänk vilket vindfång…! :0

Människor som har varit närvarande länge är dessutom väldigt snälla, tysta och fogliga, till skillnad mot dem som inte har varit det. Braskande rubriker i tidningarna som:

Gängbråken ökar på landets äldreboenden – polisen står maktlös! Eller,
Gatuvåldet mellan olika pensionärsgrupper ökar!
Senior Net’s lokaler brann ner till grunden – pensionärer misstänks för mordbrand!
Pensionärsfyllan höll polisen sysselsatt under fredagskvällen, uteblir.

Några som verkligen skulle behöva uppmärksamhet är våra pensionärer, och eftersom det är så effektivt att hitta på jäkelskap bland yngre för att få den – så varför inte pensionärerna också?

Kommentarer som: ”ja man förstår ju att dom inte mår bra” eller ”ingen lyssnar ju på dem..” eller ”dom får ju ingen stimulans hemifrån ..”, hör man aldrig. Men nu är det ju dom som har varit närvarande länge man menar, so what..? Låt dom hållas.. snart hörs dom inte längre.

När jag har varit närvarande så där länge, då kommer jag minsann att höras - men låtsas att jag är döv  – bara för skadeglädjen att få reta gallfeber på folk.. och när man minst anar det så passar jag med en välriktat kommentar mitt i nyllet på dom som talar ovanför huvet på mig. Ja, så mycket mer att glädjas åt verkar det ju inte bli..

I Stig-Helmerfilmerna lyckas han ändå nästan alltid med att hitta den bästa och mest sympatiska tjejen – hur bär han sig åt n’ Stig? Han är ju ingen Arnold Schwarzenegger precis.. :-\ Är det moderskänslorna som gör att tjejerna faller platt för såna killar, eller gör dom det egentligen? Måste alltid tjejer vara såna att dom skall ta hand om var och varannan karl jämt..? Och sedan då, när man tycker att nu får det nästan räcka -  då är det ju för sent. Då har tåget redan gått och man får lugnt konstatera, att det här kommer att bli min eviga uppgift så länge jag andas.. Iiiiihhhh, jag vill inte!

Jag skulle aldrig kunna falla för en Stig-Helmer, nä en karl ska vara karl. Men varför kan inte en karl ha åtminstone liite ordningssinne då? Det är såna gånger jag försiktigt och nästan generad omprövar min inställning.. Kanske är det så att vi kvinnor söker oss till fel sort helt enkelt, att det är dom omtänksamma männen med känselspröten utfällda som vi skall intressera oss för istället? Lite tråkigt blir det kanske, men man får väl liva upp’en isåfall.. Sätta på nån smäktande musik och dra på sig den lilla svarta och se om man skrämmer slag på karln eller om han hakar på.. Man skulle i alla fall vara mer motiverad.

En sanning med modifikation, eller ett väl förankrat faktum? Ja, det kan ju faktiskt vara tvärt om också, eller…? Fast då säger man, eller menar man nog , att: bakom varje framgångsrik kvinna står en ”övergiven” man. Huuu så hemskt, stackars karl!

Tidigare hade jag den bestämda uppfattningen att var och en skall göra det den är bäst på. På det viset flyter vardagen sin gilla gång utan turbulenta utbrott från något av hållen. Idag däremot – ja jag tycker nog fortfarande att var och en skall ägna sig åt det den kan bäst – men hur kan det komma sig att det alltid är jag som är bäst på att laga mat, städa, vika ihop tvätt, byta gardiner, fylla tvättmaskinen, hänga upp tvätten, ge hundar och katt mat, gå ut med hundarna, städa stallet, tvätta hästtäcken o s v, o s v… Framför allt att det alltid är jag som är bäst på att vara överseende?!

Att min sambo är bäst på att slänga grejer omkring sig t ex, är det att vara bäst på någonting? Eller att tappa bort nycklar, förlägga viktiga dokument, glömma bort tiden, eller att läsa Hobbymagasinet och titta på nyheterna?

Nu ska jag ut o jobba, säger han med eftertryck efter förmiddagskaffet. Ja det låter väldigt jobbigt, men vad gör karln egentligen? Ofta hittar jag honom under motorhuven på något av renoveringsobjekten som står ute på gården, eller så sitter han i traktorn och gasar så att dieselröken ligger som ett lock över gården. Jag frågar vad som är fel med den nu då..? Ja jag måste bara…. och sen försvinner allt i ett våldsamt vrål ifrån motorn.

Ja ha, säger jag …

Under tiden återgår jag till mina ”mästarsysslor”; dammsuger, tar reda på tvätt och ger djuren mat, plocka plocka plocka förstås – inte en dag utan plock… för att sedan ägna mig åt hunden som vill ut på sin pinksväng. Och ärligt talat, jag umgås hellre med en levande varelse på fyra ben, vars enda behov består av mat, lite omtanke och en pinksväng då och då, än en tvåbening vars behov sysselsätter mig hela dagen.

Att vara bäst på någonting brukar vara en fjäder i hatten för den som är det, men fy fanken för att vara Världsmästare i hushållsgöra 

(Behöver jag berätta var han befinner sig just nu?. Under motorhuven förstås..